Första omläsningen på.....evigheter?

Efter att ha legat sjuk i tre dagar blev jag igår kväll oerhört rastlös. Jag började leta bok att läsa och kollade och kollade. Började läsa förstasidor men la ifrån mig dem. Funderade på att läsa om något, vilket jag inte gjort på mååånga år.

Hittade snart Kalla de vad fan du vill och kom ju på att jag för några veckor sedan blev pepp på att läsa om den. Tog fram, och redan det första kapitlet roade mig oerhört. Låg sedan och högläste andra kapitlet för en snuvig och nästan sovandes sambo. Det är såå roligt! hade glömt bort att det var ett sånt driv i boken hela tiden. Förra gången jag läste boken var det på uppdrag av studierna och kanske det präglade läsningen den gången även om jag har ett positivt minne av boken. Kanske kan denna omläsning bli ännu mer positiv?

Dagen efter

Dagen efter av Lionel Shriver har jag nu lyckats ta mig igenom, ända till slutet på den 570 sidor tjocka boken. Som med många andra böcker, speciellt av denna tjocklek, så lämnar den mig lite villrådig. På något vis får jag alltid känslan av att tjocka böcker lyckas villa bort både de bra delarna och de mindre bra delarna i ett stort sammelsurium.

Grundupplägget är att Irina lever med Lawrence och har så gjort under de senaste 9-10 åren. De är inte gifta eftersom Lawrence inte vill det och de har inga barn. Irina arbetar som illustratör och Lawrence arbetar med något politiskt "experteri". En viss tristess upplevs i förhållandet och Irina känner att Lawrence varken delar äkta känslor, åsikter eller funderingar med henne. Hon "tvingas" att äta middag med en man vars fd hustru tidigare hade arbetat med Irina. Nu var mannen och hustrun skilda och Irina och kvinnan arbetar inte längre tillsammans. Det är mannens, Ramseys, födelsedag och eftersom Lawrence är utomlands får hon själv fira med Ramsey. Händelserna under denna födelsedag resulterar i två skilda scenarion. Ett där hon stannar kvar hos Lawrence och ett där hon inleder ett förhållande med snookerspelaren Ramsey. Sen följer boken och vardera kapitel finns i två uppsättningar. Varje kapitel finns två gånger - ett för det ena och ett för det andra scenariot.

För det första har jag svårt att hänga med, men det gäller främst de gånger jag läser kortare avsnitt. Att separera vilket avsnitt som är vilket scenario lättar med tiden, och tid har man ju eftersom boken ligger långt över mitt smärtgräns i tjocklek.

En generell känsla som slår mig är hur trist allt känns. Jag blir irriterad på Irina över att hon inte tar för sig, står upp för sina viljor och sina känslor. Hon låter hela tiden mannens vilja och tycke styra över allt. Hon vill många gånger något annat men för aldrig fram det. Det gör att jag får en känsla av uppgivenhet över hela hennes liv. I slutet tänker Irina själv följande tankar när hon funderar över hur ovillig Lawrence var att förändra deras sexliv:

En eller ett par gånger hade hon bett honom att älska med henne medan han såg henne rakt i ögonen. Hon hade frågat om hans fantaier. Men hon hade inte varit så påstridig. hon hade varit rädd, fast för vad? Hon hade varit lat.

Och den känslan ligger över hela boken när jag läst den. "Jaha, här har du två möjliga livsvägar. Inget så mycket bättre än det andra precis. Och allt för att du har varit lat?". Visst, den ena vägen ger henne stormig kärlek men samtidigt får hon där gång på gång uppoffra sig själv, och för det får hon en enda gång ett förklarande utlägg från mannen. I den andra vägen är det mest intetsägande och tryggt tills allt stjälps över ända. Och jag känner inte att någo väg verkar bättre än den andra. Snarare som uttrycket "det är jämna plågor".

Att läsa 570 sidor och lämnas med känslan av jämna plågor gör att jag känner mig aningen otillfredsställd. hade boken varit 250 sidor hade jag orkat tänka mer över det. Men på alla dessa sidor vill jag ha något mer. Jag tyckte mycket bra om Vi måste prata om Kevin, men även den kändes för lång, som ett vältrande i misär. Jag vill ha något mer.

Sjukdag idag

Sjuk idag och man orkar inget alls. För tillfället funderar jag på att läsa men vet inte om huvudet kommer att stå pall för det. Har mest sovit.

Kul att se hur lill-katten Mandel försöker härma stor-katten Russin, vars favoritplats är allra högst upp på bokhyllorna. Russin har en genial väg dit men Mandel vet inte om den vägen och försöker på alla sätt att klättra på böckerna och hyllplanen för att ta sig upp. Skojigt för den som tittar på och Russin sitter där upper och spanar ner på Mandels outtröttliga försök.

Ska försöka läsa eller se lite på tv nu.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig...

...och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius är en kort bok som jag läste en dag under "lovet".

På omslaget står olika omdömen uppskrivna;

"Åh, vilken härlig kärleksroman."

"En riktig sträckläsarbok!"

"Ja, den är som att se en film."

"Vilken debutant!"

Jag kan inte annat än att känna mig skeptisk till dessa utrop nu när jag läst boken. Det står inget "Nerikes Allehanda" eller liknande under så man får ju onekligen känslan av att det bara är ditskrivet av den som formgett omslaget, för att öka på känslan av att den är välläst. För jag tycker inte att det var så mycket speciellt med boken. Visst, det var en ok historia. Visst, den är skriven med ett korthugget berättarsätt där kornologin är högst blandad. Men utöver det? Nja, inte något att hänga i julgranen direkt.

Och "citaten"? Så värst härlig kärleksroman skulle jag inte kalla den. Sträckläsning? Ja, men bara pga det korta och lilla formatet. Som en film? Knappast.

Åldersgränser och censur

Mina SvA-elever i år 9 har fått se Låt den rätte komma in då vi arbetar med skräck och rädslor. Eftersom jag oftast har årskursblandade grupper har detta genererat många frågor från elever i år 7 och 8 om varför de inte får se filmen. Självklart kommer vi då in på åldersgränser för filmer. Läser på Statens biografbyrå om åldersgränser.

När jag försöker förklara för eleverna varför vi har åldersgränser på film och att jag inte får visa en film med 15-årsgräns för de som inte har fyllt 15 än faller det ganska platt. För vilken elev har någonsin brytt sig om åldersgräns när de går på bio? Och hur stor är kollen på besökares ålder på en biograf? Och hur mycket kontrollerar föräldrar egentligen åldersgränser på filmer som eleverna ser?

Därmed står mina elever ganska oförstående inför mina förklaringar om åldersgränser... Men å andra sidan kan det ge oss tillfällen att återkomma till diskussioner om vad man får och inte får göra; demokratins två viktiga poler - rättigheter och skyldigheter.

Däremot intresserade det dem att vad som censureras i olika länder (med åldersgräns eller med "riktig" censur) kan skilja sig åt. Att sexscener kan censueras i USA medan samma scener kan få förekomma här i Sverige, både i böcker och i film (då kanske med åldersgräns), medan våldsscener kan föreläggas med högre åldersgräns i Sverige än i andra länder intresserade eleverna. (Och det var nog inte bara det att läraren fritt använde "förbjudna ord" som sex, samlag, våld osv. )

De ofrivilliga

En mycket rörande film som verkligen fick en att skruva på sig i biostolen.

Ruben Östlunds De ofrivilliga berör hur människor fungera när vi är i grupp, hur samspelet oss emellan kan ta sig olika vägar. I grupp fungerar vi på olika sätt, ofta är det detaljer som avgör vad vi tänker, vad vi vill och kanske framförallt vad vi gör.

Vid olika årstiderfår vi följa fem olika scenarion i Sverige. Det är paret som har en fest och där en festligt raketskjutning går fel, det är det gamla killkompisgänget som ska ut och ha det kul tillsammans där alkoholen flödar och förstör killarnas omdömen, det är läraren som ser en annan lärare gå över gränsen och som får henne att gå över kollegornas bekvämlighetsgräns, det är bussresenärerna som blir kvarhållna på bussen av chauffören som vill att alla ska göra rätt för sig och det är de två tjejkompisarna som vill vara äldre, sexiga och som framförallt vill festa men där alkoholen utsätter dem för riskfulla situationer.

Tillsammans visar dessa olika historier upp hur människor beter sig i grupp. Hur gränsen mellan vad som är okej och fullkomligt normalt och vad som är helt fel och obehagligt kan vara så tunn. Hur det kan vara helt normalt på den ena sidan och sen när man tar ett litet steg till blir det så oerhört fel. Filmen visar hur icke-handlingen verkligen blir en aktiv handling. Att avstå från att ingripa blir tydligt detsamma som att instämma med de som angriper. Vad vågar vi människor egentligen göra? Hur mycket vågar vi stå upp för vad som är rätt? Och hur ofta viker vi oss inte för gruppen?

Nästan hela filmen är filmad med en stilla kamera. Det finns någon rörelse med kameran men de gångerna är lätträknade. Filmen har också relativt långa scener. Detta får stor effekt då kamerna har hittat geniala vinklar där man får se en hel del medan resten ändå framgår klart och tydligt genom ljud och genom att ens hjärna fyller i tomrum. Jag tycker verkligen om det visuella i filmen och tekniken kombinerat med innehållet gör att man ofta sitter och bara önskar sig ett klipp bort, bort från en obehaglig händelse eller scen.

Definitivt en film att rekommendera! Den är gripande, den är snygg, den är obehaglig, den är tänkvärd!

Filmstudio

Ikväll är det De ofrivilliga som ska visas. Jag går frivilligt dit för att se den.

Vi läser

Jippi! Vad damp inte ner i lådan (eller rättare sagt låg snällt och väntade på mig när jag kom hem) idag om Vi LÄSER! Perfekt inför helgen! Då vet jag vad morgondagens korta eftermiddag ska ägnas åt; gott fika och trevlig läsning. Har hunnit bläddra igenom den och kan konstatera att tidningen verkligen uppfyller mina krav; om böcker och läsning, förtjust, enkelt, lite lagom glassigt, mysigt. Perfekt att ta fram när läslusten eller läsorken tryter (vilket min i och för sig inte gör just nu - har börjat testa en pendlingsbok!).

Perfekt fredagssysselsättning!

Drottningen och jag

Förra veckans film på filmstudion var Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani.

Om möten mellan Nahid och drottning Farah Diba, som var gift med den iranske Shahen under revolutionen i Iran för 30 år sedan. Nahid var under revolutionen motståndare mot Shahen och hans drottning. Under revolutionen tvingades Shahen och drottningen i landsflykt. Nahid Persson tvingades fly på grund av hot och förföljese och hamnade så småningom i Sverige. Farah Diba hamnade efter många år i Paris.

I filmen möts de båda och Nahid vill intervjua Farah Diba men hindras flertalet gånger på grund av sviktande förtroende från drottningens sida på grund av Nahids bakgrund. Nahid lyckas ändå bygga upp en form av förtroende, av förståelse eller nyfikenhet mellan de båda så att de kan mötas och samtala om vad det var som hände i Iran.

Samtidigt som det är en dokumentär om Farah Diba och om Irans revolution blir det en form av självreflektion av Nahid Persson i hur hennes roll som dokumentärfilmare kommer att styras av dels hennes nyfikenhet på denna vackra drottning och dels av den underordnade position som hon tvingas inta gentemot drottningen. Detta gör att hon, för att överhuvudtaget få fortsätta intervjua drottningen, undviker de riktigt svåra och kniviga frågorna. Hon reflekterar över processen, att göra filmen.

Mixat med intervjuer med drottningen kommer självreflektioner av Nahid och även arkivbilder från revolutionens Iran. Tillsammans blir denna mix en stark dokumentär, med en annorlunda vinkel, som berör frågor om makt, underordning, möten mellan människor. Att förstå och bli förstådd, eller inte....

Mycket sevärd film!

julläsning

Jippi! Jag har hittat en av mina favoritjulböcker! Tänker mig mig själv läsandes denna bok en av de första jullovsdagarna, kanske i pauserna när jag bakar några mumsiga julkakor, trillar köttbullar eller pyntar lägenheten. Eller knaprandes pepparkakor och drickandes glögg eller julmust.

I alla fall - denna ska definitivt läsas om i juletid i år! Många år sen jag läste den sist och jag hoppas glädjen över boken består... Vilken bok? Ja, det tar vi när julen närmar sig!