Jag behöver dig mer än jag älskar dig...

...och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius är en kort bok som jag läste en dag under "lovet".

På omslaget står olika omdömen uppskrivna;

"Åh, vilken härlig kärleksroman."

"En riktig sträckläsarbok!"

"Ja, den är som att se en film."

"Vilken debutant!"

Jag kan inte annat än att känna mig skeptisk till dessa utrop nu när jag läst boken. Det står inget "Nerikes Allehanda" eller liknande under så man får ju onekligen känslan av att det bara är ditskrivet av den som formgett omslaget, för att öka på känslan av att den är välläst. För jag tycker inte att det var så mycket speciellt med boken. Visst, det var en ok historia. Visst, den är skriven med ett korthugget berättarsätt där kornologin är högst blandad. Men utöver det? Nja, inte något att hänga i julgranen direkt.

Och "citaten"? Så värst härlig kärleksroman skulle jag inte kalla den. Sträckläsning? Ja, men bara pga det korta och lilla formatet. Som en film? Knappast.

Åldersgränser och censur

Mina SvA-elever i år 9 har fått se Låt den rätte komma in då vi arbetar med skräck och rädslor. Eftersom jag oftast har årskursblandade grupper har detta genererat många frågor från elever i år 7 och 8 om varför de inte får se filmen. Självklart kommer vi då in på åldersgränser för filmer. Läser på Statens biografbyrå om åldersgränser.

När jag försöker förklara för eleverna varför vi har åldersgränser på film och att jag inte får visa en film med 15-årsgräns för de som inte har fyllt 15 än faller det ganska platt. För vilken elev har någonsin brytt sig om åldersgräns när de går på bio? Och hur stor är kollen på besökares ålder på en biograf? Och hur mycket kontrollerar föräldrar egentligen åldersgränser på filmer som eleverna ser?

Därmed står mina elever ganska oförstående inför mina förklaringar om åldersgränser... Men å andra sidan kan det ge oss tillfällen att återkomma till diskussioner om vad man får och inte får göra; demokratins två viktiga poler - rättigheter och skyldigheter.

Däremot intresserade det dem att vad som censureras i olika länder (med åldersgräns eller med "riktig" censur) kan skilja sig åt. Att sexscener kan censueras i USA medan samma scener kan få förekomma här i Sverige, både i böcker och i film (då kanske med åldersgräns), medan våldsscener kan föreläggas med högre åldersgräns i Sverige än i andra länder intresserade eleverna. (Och det var nog inte bara det att läraren fritt använde "förbjudna ord" som sex, samlag, våld osv. )

De ofrivilliga

En mycket rörande film som verkligen fick en att skruva på sig i biostolen.

Ruben Östlunds De ofrivilliga berör hur människor fungera när vi är i grupp, hur samspelet oss emellan kan ta sig olika vägar. I grupp fungerar vi på olika sätt, ofta är det detaljer som avgör vad vi tänker, vad vi vill och kanske framförallt vad vi gör.

Vid olika årstiderfår vi följa fem olika scenarion i Sverige. Det är paret som har en fest och där en festligt raketskjutning går fel, det är det gamla killkompisgänget som ska ut och ha det kul tillsammans där alkoholen flödar och förstör killarnas omdömen, det är läraren som ser en annan lärare gå över gränsen och som får henne att gå över kollegornas bekvämlighetsgräns, det är bussresenärerna som blir kvarhållna på bussen av chauffören som vill att alla ska göra rätt för sig och det är de två tjejkompisarna som vill vara äldre, sexiga och som framförallt vill festa men där alkoholen utsätter dem för riskfulla situationer.

Tillsammans visar dessa olika historier upp hur människor beter sig i grupp. Hur gränsen mellan vad som är okej och fullkomligt normalt och vad som är helt fel och obehagligt kan vara så tunn. Hur det kan vara helt normalt på den ena sidan och sen när man tar ett litet steg till blir det så oerhört fel. Filmen visar hur icke-handlingen verkligen blir en aktiv handling. Att avstå från att ingripa blir tydligt detsamma som att instämma med de som angriper. Vad vågar vi människor egentligen göra? Hur mycket vågar vi stå upp för vad som är rätt? Och hur ofta viker vi oss inte för gruppen?

Nästan hela filmen är filmad med en stilla kamera. Det finns någon rörelse med kameran men de gångerna är lätträknade. Filmen har också relativt långa scener. Detta får stor effekt då kamerna har hittat geniala vinklar där man får se en hel del medan resten ändå framgår klart och tydligt genom ljud och genom att ens hjärna fyller i tomrum. Jag tycker verkligen om det visuella i filmen och tekniken kombinerat med innehållet gör att man ofta sitter och bara önskar sig ett klipp bort, bort från en obehaglig händelse eller scen.

Definitivt en film att rekommendera! Den är gripande, den är snygg, den är obehaglig, den är tänkvärd!

Filmstudio

Ikväll är det De ofrivilliga som ska visas. Jag går frivilligt dit för att se den.

Vi läser

Jippi! Vad damp inte ner i lådan (eller rättare sagt låg snällt och väntade på mig när jag kom hem) idag om Vi LÄSER! Perfekt inför helgen! Då vet jag vad morgondagens korta eftermiddag ska ägnas åt; gott fika och trevlig läsning. Har hunnit bläddra igenom den och kan konstatera att tidningen verkligen uppfyller mina krav; om böcker och läsning, förtjust, enkelt, lite lagom glassigt, mysigt. Perfekt att ta fram när läslusten eller läsorken tryter (vilket min i och för sig inte gör just nu - har börjat testa en pendlingsbok!).

Perfekt fredagssysselsättning!

Drottningen och jag

Förra veckans film på filmstudion var Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani.

Om möten mellan Nahid och drottning Farah Diba, som var gift med den iranske Shahen under revolutionen i Iran för 30 år sedan. Nahid var under revolutionen motståndare mot Shahen och hans drottning. Under revolutionen tvingades Shahen och drottningen i landsflykt. Nahid Persson tvingades fly på grund av hot och förföljese och hamnade så småningom i Sverige. Farah Diba hamnade efter många år i Paris.

I filmen möts de båda och Nahid vill intervjua Farah Diba men hindras flertalet gånger på grund av sviktande förtroende från drottningens sida på grund av Nahids bakgrund. Nahid lyckas ändå bygga upp en form av förtroende, av förståelse eller nyfikenhet mellan de båda så att de kan mötas och samtala om vad det var som hände i Iran.

Samtidigt som det är en dokumentär om Farah Diba och om Irans revolution blir det en form av självreflektion av Nahid Persson i hur hennes roll som dokumentärfilmare kommer att styras av dels hennes nyfikenhet på denna vackra drottning och dels av den underordnade position som hon tvingas inta gentemot drottningen. Detta gör att hon, för att överhuvudtaget få fortsätta intervjua drottningen, undviker de riktigt svåra och kniviga frågorna. Hon reflekterar över processen, att göra filmen.

Mixat med intervjuer med drottningen kommer självreflektioner av Nahid och även arkivbilder från revolutionens Iran. Tillsammans blir denna mix en stark dokumentär, med en annorlunda vinkel, som berör frågor om makt, underordning, möten mellan människor. Att förstå och bli förstådd, eller inte....

Mycket sevärd film!

julläsning

Jippi! Jag har hittat en av mina favoritjulböcker! Tänker mig mig själv läsandes denna bok en av de första jullovsdagarna, kanske i pauserna när jag bakar några mumsiga julkakor, trillar köttbullar eller pyntar lägenheten. Eller knaprandes pepparkakor och drickandes glögg eller julmust.

I alla fall - denna ska definitivt läsas om i juletid i år! Många år sen jag läste den sist och jag hoppas glädjen över boken består... Vilken bok? Ja, det tar vi när julen närmar sig!

Låt den rätte komma in

Då jag, vilket är bekant för den uppmärksamme, har svårt för att hänga på eller delta när något hajpas för mycket undvek jag filmatiseringen av Låt den rätte komma in när den kom. Jag kunde helt enkelt inte med allt snack om den. Jag älskade boken och tyckte den var jättebra. Men sen blev jag dels besviken på hur marknadsföringen förändrades kring den boken. Kanske var det oundvikligt. Men ändå blev det tråkigt när man började kalla den för en vampyrbok och när det redan på baksidan skyltades med att Eli var en vampyr. På min utgåva av boken står det att det är något konstigt, att det är något som inte stämmer. Och det tycker jag stämmer mycket med överens med känslan i boken. En stor del av tjusningen med boken var just undran, att man inte riktigt förstod vad det var med Eli.

Igår tog jag mod till mig och såg filmen eftersom mina nior ska få se den. Jag tyckte om boken, att den var så långsam i sitt bildspråk, att det var ett underligt lugn över hela miljön, att musiken är lugn. Men som många har märkt har de tagit bort delar av boken som jag tyckte om. Som relationen mellan Eli och hennes "pappa", vad som händer med Virginia när hon har blivit biten och hela undran om vad det är med Eli. Det är ju Ajvide Lindqvist som har skrivit manus så han har väl gjort övervägda beslut. Som film tyckte jag den var väldigt bra, men den når ändå inte upp till läsningen av boken innan boken började nämnas som "vampyrbok".

Som film för elever kan den nog appellera dem; det är en vampyrbok men den är nog olik de flesta filmer de brukar se.

Kärlekens raseri

Kärlekens raseri av Ian McEwan var en av böckerna som jag läste ut under vistelsen ute i skogen. Och det var verkligen på tiden. Den var en sådan bok som jag började på, i början av september tror jag, och som jag läste en del i. Men sen av någon anledning, troligen tragglandet med tjockboken, så blev den liggande. Halvläst och halvdan... När det sker så händer något med mig, jag börjar se på böckerna som besvärliga projekt som jag känner mig tvingad att ta itu med. De går från att vara böcker som jag en gång har valt att läsa och många gånger böcker som jag har tyckt om till att bli något som sticker i hjärtat på mig. Så att ta itu och faktiskt läsa klart dem blir så småningom något av oöverstigliga projekt.

Men Kärlekens raseri följde med mig och jag orkade ta itu med den. Och läsa klart den.

Då jag har älskat Försoning, tyckt att Lördag var helt okej, kände jag länge att detta inte var en bok som passade mig. Jag blev lite irriterad på det irrationella i historien och då inte bara i killen som på ett underligt sätt tror att huvudpersonen är kär i honom utan även i huvudpersonens sätt att hantera detta gentemot sin fru.

Men när jag väl läst klart det hela och denna underliga historia har fått ett slut så blir jag alldeles fundersam. För slutet gör att jag ser på historien på ett lite annat sätt. Detta är en bok som hade vunnit på att läsas i ett svep, under kort tid. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den, den hamnar inte alls i närheten av Försoning och även ganska långt ifrån Lördag. Men kluven är jag.

Fortfarande vet jag inte om jag är mest nöjd med att ha läst klart den eller om jag faktiskt tyckte om den. Jag vet inte och det kanske inte spelar så stor roll.

Om bokens handling - läs här.

Lånarna

Var en sväng på bibblan och bläddrade bland barnfilmerna. Fick se dvd:erna med Pojken och lånarna och jag kände så väl igen skådespelarna! Alltså är det därifrån som jag kände igen historien - jag har sett det på tv när jag var liten!