...och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius är en kort bok som jag läste en dag under "lovet".
På omslaget står olika omdömen uppskrivna;
"Åh, vilken härlig kärleksroman."
"En riktig sträckläsarbok!"
"Ja, den är som att se en film."
"Vilken debutant!"
Jag kan inte annat än att känna mig skeptisk till dessa utrop nu när jag läst boken. Det står inget "Nerikes Allehanda" eller liknande under så man får ju onekligen känslan av att det bara är ditskrivet av den som formgett omslaget, för att öka på känslan av att den är välläst. För jag tycker inte att det var så mycket speciellt med boken. Visst, det var en ok historia. Visst, den är skriven med ett korthugget berättarsätt där kornologin är högst blandad. Men utöver det? Nja, inte något att hänga i julgranen direkt.
Och "citaten"? Så värst härlig kärleksroman skulle jag inte kalla den. Sträckläsning? Ja, men bara pga det korta och lilla formatet. Som en film? Knappast.







