Dagen efter av Lionel Shriver har jag nu lyckats ta mig igenom, ända till slutet på den 570 sidor tjocka boken. Som med många andra böcker, speciellt av denna tjocklek, så lämnar den mig lite villrådig. På något vis får jag alltid känslan av att tjocka böcker lyckas villa bort både de bra delarna och de mindre bra delarna i ett stort sammelsurium.
Grundupplägget är att Irina lever med Lawrence och har så gjort under de senaste 9-10 åren. De är inte gifta eftersom Lawrence inte vill det och de har inga barn. Irina arbetar som illustratör och Lawrence arbetar med något politiskt "experteri". En viss tristess upplevs i förhållandet och Irina känner att Lawrence varken delar äkta känslor, åsikter eller funderingar med henne. Hon "tvingas" att äta middag med en man vars fd hustru tidigare hade arbetat med Irina. Nu var mannen och hustrun skilda och Irina och kvinnan arbetar inte längre tillsammans. Det är mannens, Ramseys, födelsedag och eftersom Lawrence är utomlands får hon själv fira med Ramsey. Händelserna under denna födelsedag resulterar i två skilda scenarion. Ett där hon stannar kvar hos Lawrence och ett där hon inleder ett förhållande med snookerspelaren Ramsey. Sen följer boken och vardera kapitel finns i två uppsättningar. Varje kapitel finns två gånger - ett för det ena och ett för det andra scenariot.
För det första har jag svårt att hänga med, men det gäller främst de gånger jag läser kortare avsnitt. Att separera vilket avsnitt som är vilket scenario lättar med tiden, och tid har man ju eftersom boken ligger långt över mitt smärtgräns i tjocklek.
En generell känsla som slår mig är hur trist allt känns. Jag blir irriterad på Irina över att hon inte tar för sig, står upp för sina viljor och sina känslor. Hon låter hela tiden mannens vilja och tycke styra över allt. Hon vill många gånger något annat men för aldrig fram det. Det gör att jag får en känsla av uppgivenhet över hela hennes liv. I slutet tänker Irina själv följande tankar när hon funderar över hur ovillig Lawrence var att förändra deras sexliv:
En eller ett par gånger hade hon bett honom att älska med henne medan han såg henne rakt i ögonen. Hon hade frågat om hans fantaier. Men hon hade inte varit så påstridig. hon hade varit rädd, fast för vad? Hon hade varit lat.
Och den känslan ligger över hela boken när jag läst den. "Jaha, här har du två möjliga livsvägar. Inget så mycket bättre än det andra precis. Och allt för att du har varit lat?". Visst, den ena vägen ger henne stormig kärlek men samtidigt får hon där gång på gång uppoffra sig själv, och för det får hon en enda gång ett förklarande utlägg från mannen. I den andra vägen är det mest intetsägande och tryggt tills allt stjälps över ända. Och jag känner inte att någo väg verkar bättre än den andra. Snarare som uttrycket "det är jämna plågor".
Att läsa 570 sidor och lämnas med känslan av jämna plågor gör att jag känner mig aningen otillfredsställd. hade boken varit 250 sidor hade jag orkat tänka mer över det. Men på alla dessa sidor vill jag ha något mer. Jag tyckte mycket bra om Vi måste prata om Kevin, men även den kändes för lång, som ett vältrande i misär. Jag vill ha något mer.